Antoon Geels


Antoon Geels är professor i religionshistoria med religionspsykologi vid Lunds universitet. Han är också professor i jämförande mystik vid universitetet i Amsterdam, Nederländerna. Han har gett ut ett drygt dussintal böcker kring mystik och spiritualitet i världens religioner. De senaste är Religiös besinning och besinningslös religion (2007) och Medvetandets stilla grund (2008). Tillsammans med Owe Wikström har han skrivit läroboken Den religiösa människan. En introduktion till religionspsykologin. Antoon Geels reser ofta till Asien för att samla material kring olika typer av andliga övningar.

Ämnesbeskrivningen religionshistoria med religionspsykologi antyder att det psykologiska studiet av religion har en tvärkulturell inriktning. Antoon har skrivit böcker om judisk, muslimsk och kristen mystik och artiklar som berör en rad andra religionshistoriska områden, t.ex. tantrisk buddhism och hinduism. Uppgiften är att med psykologiska teorier och metoder studera religiös erfarenhet och religiöst beteende, både i historia och i nutid. När man rör sig inom två så pass stora områden som psykologi och religionsvetenskap måste man självfallet välja specialiseringar. I Antoons fall har det vad psykologin beträffar lett till ett ständigt sökande i teoribildningens labyrint. Han har alltid strävat efter att se människan ur ett helhetsperspektiv, i en dynamisk växelverkan mellan kulturella och inompsykiska processer.

När det gäller valet av studieobjekt har intresset främst riktats mot intensiv religiös erfarenhet. Vad är det för psykologiska processer som gör att vissa människors liv förvandlas under några få omvälvande minuter? Ur psykologisk synvinkel bör man i första hand studera religiös erfarenhet i vår tid. Det har inneburit studier av t.ex. visionär erfarenhet i dagens Sverige, bönetekniker i det muslimska Turkiet, shamanistisk extas i Nepal och andliga övningar inom en indonesisk sekt med förgreningar i mer än åttio länder. Vissa av dessa religiösa tekniker eller övningar kan bli föremål för tvärkulturella jämförelser.

För att ge ett enda exempel: Vad har islams repetitiva bön (dhikr) gemensamt med den ortodoxa kyrkans jesusbön eller en hinduisk eller buddhistisk variant av den? Och vad för slags psykologiska processer förefaller vara den gemensamma nämnare som förenar den muslimske visionären med vår egen Birgitta av Vadstena? Kopplingen till historien blir denna: de resultat som studiet av nu levande människor har gett upphov till kan tillämpas på ett historiskt material och i eventuellt kasta nytt ljus över fenomenet. Religiösa visioner t.ex. tycks höra samman med krissituationer. För många människor som har upplevt vad de uppfattar vara gudomlig närvaro medför visionen en ny syn på livet i stort. Diktarens ord att ”Natten är dagens mor; kaos är granne med Gud” (Stagnelius) blir en levande realitet för dem. Det är ett fascinerande studium.